Oj, oj, oj...

I lördags var det dags. Vi blev man och fru och det var helt fantastiskt, underbart. Vi har fortfarande inte landat än. Vem vet hur lång tid det tar? Det är efterskalv av 15 månaders planering blandat med lycka, oförståelse över att det är klart, vågor av minnesbilder och så försök att landa i vardagen. Svårt att beskriva.

Än så länge har vi inte mycket bilder från dagen. Jag väntar med att skriva om allt det underbara tills vi har fått dem, för enkelhetens skull. Däremot har vi tittat på inspelningen av vigseln och gråtit lyckotårar. Jag hade inte alls någon minneslucka gällande vigseln så som jag hört att man kan få mitt bland alla känslor, det enda jag inte minns är vad jag och J-man viskade om där framme. Inte exakt i alla fall. Klart vi viskade om hur vi kände oss, J-man sa att jag var vacker (han hade ju faktiskt inte fått se mig i klänningen innan) och "vad sjutton ska jag göra med mina händer".

Vi hade också en filmkamera på festen som folk kunde spela in hälsningar på, tyvärr dog visst batteriet innan alla fick en chans... Men vi har skrattat och gråtit oss igenom det som fanns i alla fall. Vi har så otroligt fantastiska människor omkring oss.

Jo, men mycket känslor då. Det kommer bli ett långt inlägg när vi väl fått alla bilder. Det kanske går att stå ut med?

Insåg precis att jag borde varit på Hemslöjden och hjälpt till att packa ihop klassens utställning igår också. Fan. Hjärnan har inte helt startat än som sagt. Får hoppas att de förlåter mig.