Vi råkade festa igår. Chill och grill blev dryckeslekar och utgång. Ganska lugnt fortfarande, men ändå. Det blev party. Med underbara människor dessutom. Bara sådana som får mig att le! Och J-man är ju en av dem ifall det nu inte skulle vara självklart.
Det har resulterat i att vi har spenderat nästan hela våran dag hel- eller halvnakna i soffan. Bara för att vi kan och det är faktiskt väldigt skönt att kunna göra det. Så tog vi ett varmt lavendel-doftande bad förut också. Varför ska man inte göra sådant om man kan liksom? Då passade även J-man på att överraska mig med en bukett rosor när han varit i affären! Bara för att "varje sekund med dig är ett himmelrike"... Den mannen vet minsann att få mig att känna mig uppskattad! Vi har samma åsikt om att inte ta varandra för givna, vi vill inte riskera att kärleken skulle dö för att den ena, andra eller båda slutar vårda den av ren lättja och bekvämlighet. Att ta varandra för givna och leva i slentrian är för mig rena döden för förhållanden.
Nu blir det grillat som avslutning på dagen också! I love my life...
En fråga bara.. Vad är då slentrian? Allt som förr eller senare blir vardag eller bara det som är typiskt vardag (sk svensson)?
SvaraRaderaFör, av bloggen att döma, är det ju inte ovanligt att din J kommer hem med diverse presenter o överraskningar. Även det borde ju bli en slentrian till slut, right?
Det är väl helt enkelt en personlighetsfråga om hur mycket uppmärksamhet/ uppskattning/ bekräftelse en människa behöver visserligen, men jag ser hellre att de där tillfällena kommer när man minst anar det och verkligen blir något speciellt, istället för något som sker var o varannan dag.
För, som nämnt, borde ju även det bli en slentrian. Inte på samma vis som det "typiskt svenssoniga" kanske, men vad händer den dagen partnern inte kommer med överraskningar var o varannan dag?
Efter ännu ett par år kanske man av någon orsak inte kan göra så eller helt enkelt har tröttnat på att ständigt ge bort rosor/ choklad/ what ever.
Blir det full kallabalik då? När bekräftelsebehover inte längre fylls?
Lite som när förälskelsen övergår till kärlek som övergår till att man älskar och livet liksom återgår till vardagen, om än en ny sådan, tillsammans med någon.
Är det kanske det vardagslivet som ses som slentrian? När allt inte är nytt o spännande längre, utan man vet vem den andre är och var man har varandra? När man litar på varann till fullo och livet liksom flyter på igen?