På vissa sätt känns det som att jag bor i en vintunnel just nu. För första gången på länge har någon lyckats få mig att tycka så illa om den att jag faktiskt har spenderat tid på att komma på hur hen ska försvinna helt ur mitt liv. Det är ovanligt. Men en kombination av
lögner,
anklagelser baserat på dessa
lögner, total
ovilja att reda ut saker och ting, märkliga
påståenden om diverse saker och hur fruktansvärt omoget allt detta är kan tydligen göra så. Fick jag välja så skulle inte de jag bryr mig om behöva umgås, träffa, leva med/i närheten av en sådan människa. Effekterna av sådana här beteenden är nämligen sällan trevliga i längden och den smärtan som vissa kan komma att utsättas för önskar jag dem helt enkelt inte. Tror man på karma jämnar det ut sig i vilket fall och personen kommer få vad den förtjänar och själv få betala för sina dåliga vanor.
Med detta sagt så vill jag påpeka att ilska i sig är en väldigt intressant känsla. Inte trevlig, för all del, men klart intressant. Många gånger är det ju så att ilska byggs av många små irritationer och till slut räcker det med den där droppen för att allt ska rinna över i ett hav av adrenalin och avsky. Ibland kan det resultera i hat och det är nog det mest obehagliga av allt egentligen eftersom att det för många av oss känns väldigt långt bort att verkligen önska livet ur någon. Samtidigt så måste man erkänna att man känt så någon gång, om än tillfälligt. Det jag förundras mest över är ändå vad dessa känslor är bra för? Jag tillhör dem som gärna vill tro att det finns ett syfte med det mesta, men jag kan inte se ett syfte med ilska. Visserligen kan jag inte se ett syfte i att bete sig som vissa människor gör heller, så kanske är det en sådan sak jag bara ska låta vara? Samtidigt så är ju ilskan så närvarande just nu. Har den väl satt sig så finns den där för mig. Särskilt när folk ljuger undviker och beskyller utan grund.
Vi hanterar alla ilska på olika sätt. När jag var yngre var jag betydligt mer explosiv och har kastat både det ena och andra i väggen. Jag visste inte hur jag skulle få utlopp för allt det där som bubblade inom mig och det är ändå tillfredsställande att höra någonting gå i bitar, det tänker jag inte ljuga om. Däremot så tänkte jag ju inte på konsekvenserna, brydde mig inte, som den tonåring jag var. Resultatet blev mer frustration när jag var tvungen att städa efter mig eller att saker inte fungerade efteråt. En gång träffade en skärva av en kopp en av mina vänner i handen när den träffade golvet och gick i bitar. Han blödde inte mycket, men det fick mig att börja fundera. Det var inte honom jag var arg på och ändå fick han ta smällen.
Idag är jag en av de där som är typiskt obra att göra arg. Jag kämpar hårt för att inte låta det gå över styr, samtidigt som det är väldigt svårt att hålla tillbaka när vissa människor provocerar så mycket de orkar. Ibland tänker jag att folk borde få skylla sig själva och ta konsekvenserna om de betett sig illa mot mig, samtidigt så är jag för snäll för att göra så mot andra. Bara för att jag kan göra människor riktigt illa så betyder det inte att det är rätt att göra det.
Vad jag pratar om är givetvis rent psykologiskt. Jag är inte våldsam ens om jag skulle vilja. Däremot så tillhör jag de där som samlar all min ilska till någon slags sannings-laser. Det sitter i ögonen har jag hört. Jag letar igenom varenda vrå av varenda samtal jag haft med personen på millisekunder och hittar varje grej de sagt och gjort som motsäger dem. Förklarar gärna varje brist, varje fel, varje lögn utan att blinka. Problemet är att inte bli
för ärlig. Sådant gör ju faktiskt ont på riktigt och en svag människa kan gå sönder om man lägger för mycket ärlighet på den på en gång. Så jag tänker på mina formuleringar. Ingen har hittills fått allt öst över sig. Däremot så är det väldigt vanligt att folk försöker skydda sig med lögner (en del tror till och med på sig själva trots tydliga bevis) hellre än står för vad de gjort.
Ilska är en mycket ful känsla. De människor som plockar fram den känslan gör det oftast just för att de beter sig fult. Det ena ger det andra kan man säga, men det hade ju varit enklare att bara vara ärlig från början så man slapp det i onödan. Tycker jag. Vad tycker du? Hur upplever och hanterar du din ilska när den väl dyker upp?
