Relationer och respekt

Ibland blir jag förvirrad av vad folk låter sig utsättas för. Samtidigt inte. Jag har låtit folk trampa över mig flertalet gånger, både "vänner" och partners har utnyttjat det flitigt. En del helt omedvetet och andra högst medvetet. Till en början förstod jag inte vad de höll på med, sedan trodde jag att jag förtjänade det och slutligen insåg jag att varken vänner eller partners beter sig så. Man trampar inte på de man älskar.

Det som är svårt är när folk trampar omedvetet. Alla gör det då och då, jag med, det är liksom hela grejen med att göra det omedvetet... Men om man bryr sig om någon så slutar man när man får reda på vad man håller på med. Man går inte i försvar så fort någon påpekar att man sagt/gjort något konstigt eller kanske bara varit för egoistisk och inte gett tillräckligt med uppmärksamhet ett tag.

Ett bra exempel på när jag själv beter mig dumt och blir tillsagd är när min fina bästa vän Sessan känner sig bortglömd. Eftersom vi bor i olika städer och pluggar båda två så blir inte alltid kontakten så regelbunden som vi kanske önskar. Och av oss båda är jag värst. Jag glömmer lätt att höra av mig även om jag tänker på henne ofta och när det går för lång tid säger hon ifrån. Vad som händer då är inte att jag blir sur, känner mig attackerad, börjar ursäkta mig och skylla på andra saker. Jag ber om ursäkt, jag skäms och jag gör mitt bästa för att gottgöra henne på mitt eget sätt. Hon är ju faktiskt en av de viktigaste människorna i hela världen för mig. Oavsett hur ofta eller sällan vi ses.

Gammal bild

Jag gör detsamma med J-man ibland när han är för stressad av jobbet och han kan göra samma sak med mig. Det är inte svårt att sätta sin stolthet åt sidan för människor man bryr sig om. Det är på inget sätt en uppoffring. Med glädje jobbar jag tillsammans med de jag älskar för att utvecklas och bli en bättre vän, partner och människa, utan att förlora mig själv givetvis. Det kluriga i det hela är att jag blir bemött på samma sätt. Aldrig har det, nu när jag har sunda relationer, handlat om att jag ska vika mig för dem och anpassa mig efter deras behov. Vi kompromissar, stöttar, ställer upp och hjälper varandra. Säger Z att hen vill ha hjälp med att bli mer tydlig så kommer vi hjälpa till med det. Vill Y finna modet att börja studera så peppar, uppmuntrar och stöttar vi hen hela vägen. Inte alls svårt.

Vad som är svårt att förstå när man väl börjat leva så som jag gör är hur och varför inte alla andra också gör det. Jag vet att jag aldrig mådde bra av att människor runt omkring mig satte sitt ego i första rummet och trampade rakt över mig (och många andra) så fort de fick chansen. Bara för att de inte ville erkänna att de hade fel, att de kanske också har sidor de kan arbeta mer med eller att det misstag de gjort faktiskt var deras eget val och inte ska skyllas på andra.

Jag har varit i relationer, vänskap och kärlek, där jag har blivit riktigt illa behandlad. När relationerna har tagit slut har jag blivit matad med hur allt har varit mitt fel. Mitt fel att personen ignorerat mig utan att ange skäl, kallat mig ful och dum, mitt fel att jag försökt bry mig och hjälpa till under en kris (jobbigt med folk som bryr sig är min förvirrade slutsats), mitt fel att jag inte mådde bra av behandlingen jag fick... Och om det en tid efter detta blir så att jag mår bra vill de här personerna gärna "ursäkta" sig med att det var väl tur att de betedde sig som svin, för annars hade jag ju inte hamnat på den vägen jag är nu. Det har ingenting med kärlek och vänskap att göra. Bara egoism och visar dessutom knappast något prov på mognad. Mognad är något som många människor stoltserar helt felaktigt med.

Andningspaus! Bus som liten skit!

Jag har alltid varit sådan som utan svårigheter kan offra allt för den jag älskar. "All I need is love" och allt sånt där... Men jag har insett att det finns gränser. Jag hade en partner som tyckte jag skulle offra teatern för honom, på grund av hans svartsjuka, för att ta ett exempel. Det gjorde jag. Och jag mådde dåligt av det också. Väldigt dåligt till och med... Så jag skulle aldrig göra det idag. Samtidigt har jag haft flertalet relationer där den andra personen struntat i vad jag än bett hen om. Mina önskemål var liksom inte viktiga. Om jag ställde frågan vad som skulle hända om jag fick jobb på annan ort eller bara påpekade att något den andra personen gjort gjorde mig ledsen så var jag skurken. Hen skulle aldrig flytta för min skull, även om möjligheten att få jobb för den var väldigt bra även på den orten, men om hen skulle få jobb i ett annat land var det bäst för mig att jag snällt packade väskan och följde med. Det var givetvis mitt fel att jag blev sårad av diverse beteenden också, för hen har ju aldrig fel och en ursäkt var sånt jag fick drömma om.

Sunda relationer? Nej. Jag skulle vilja påstå att de är totala motsatsen.

Om personen du är med, vän eller partner, inte är beredd att ge dig detsamma som du är beredd att ge så finns det ett definitivt problem. Är relationen på bara den enes villkor (och tänk dig för nu så att det inte är just du som är den som aldrig viker dig) så kan det vara en idé att ifrågasätta om ni bryr er lika mycket om varandra. I en vänskapsrelation kanske det är mindre viktigt, det är ju upp till dig, men i en kärleksrelation så vill jag påstå att det är väldigt viktigt att ni ger varandra lika mycket. Inte skulle väl du vilja leva hela ditt liv med någon som "nöjt sig" för att du alltid gör som hen vill och att det är bekvämt? Någon som inte älskar dig tillbaka lika starkt som du älskar hen? Eller?

Respekt är det centrala för oss.
Äntligen fann jag det jag letat efter!

Dela gärna med dig om dina åsikter! Vad är en sund relation i dina ögon? Är du beredd att kämpa framåt eller "nöjer" du dig så länge det är bekvämt för stunden? Är det värt att låta andra bestämma villkoren och i så fall varför?

Det finns inga rätt och fel, men jag kan personligen inte se varför man skulle vilja vika sig för andra när man kan hitta någon (några?) som respekterar en tillbaka.