När jag började blogga så gjorde jag det bara för min egen skull. Så började det trilla in kommentarer och jag blev sporrad att fortsätta, inspirerad, fick blodad tand. Sen kommer det perioder där man knappt får några kommentarer, knappt någon respons, och all inspiration bara faller. Så man skriver inte lika mycket, för det är inte lika roligt som det var förut. Det gör så klart att man får än färre kommentarer om några alls och så fortsätter spiralen nedåt. Så man slutar blogga. Fast att man egentligen tycker om att skriva. Märkligt på ett sätt, logiskt på ett annat.
För visst är det alltid roligare när folk håller med om det man själv tycker? Eller åtminstone vill diskutera när de inte håller med? Jag tycker så. Än mer än vad jag trodde från början. Det är en av anledningarna till att jag funderat på att lägga ner bloggandet helt nu ett tag. Jag har dock inte bestämt mig. Inte helt. Inte än.
Nästa fundering är om jag ska starta en till blogg, vid sidan av den här, där jag bara skriver om mitt arbete på universitetet. Mina produkter det vill säga. En mer renodlad blogg. Eller om jag ska låta de sakerna ta över här och bara ibland lägga in de andra inläggen. De som jag kanske egentligen tycker är roligast att skriva. Inlägg som Är det inte meningen att det sociala skyddsnätet ska skydda oss?, Jag finns inte till för din visuella tillfredsställelse och "Barn ska vara planerade, välkomna och älskade" för att ta några exempel. Men jag vet inte... Jag vet inte, jag vet inte. Och så vidare.
Det där kan vara lite svårt - vad ens blogg ska handla om. Jag själv gillar att läsa varierade inlägg, så för min del får du gärna fortsätta med blandat (både dina produkter och de inläggen som du tycker är roliga att skriva).
SvaraRaderaDet är väldigt tråkigt om du slutar blogga, för jag gillar att kika in här så ofta jag kan (trots att jag kanske är dålig på att kommentera), men samtidigt kan jag förstå dig. Jag börjar själv med att eventuellt ta en paus, men då får jag dåligt samvete eftersom det känns som att jag sviker andra (en känsla som jag hatar).
Jag hoppas i alla fall att du fortsätter att skriva, men du ska givetvis bara göra det som känns bäst för dig. :-)
Det här är antagligen (hoppas jag) inte skrivet med mig i åtanke, men det sticker i ögonen när jag läser det.
SvaraRadera"Barn ska vara planerade, välkomna och älskade".
SKA vara planerade!?
Varför SKA de vara planerade? Är det inget man vill ha och ta hand om ifall de är oplanerade eller vad?
Mitt barn är 100 procent oplanerat. Att säga annat vore lögn eftersom vi använde preventivmedel. Men hon är mer välkommet och älskat än något annat.
Nu ska du inte komma med svar om att jag måste försvara mig o ditten och datten, för så är det inte. Jag bryr mig inte om vad folk tycker, jag vet hur sanningen ligger till liksom alla som står mig nära, men jag stör mig fruktansvärt på kommentarer som "barn SKA vara PLANERADE".
Jag förstår helt enkelt inte resonemanget.
Så säg mig, varför måste barn vara planerade?
Men du. Om du läser det inlägget ser du klart och tydligt hur jag förklarar att det uttalandet (som kom från min farmor, står också i texten) är fel och hur mycket lycka ett "oplanerat" barn kan ge. Jag är själv oplanerad, men önskad och älskad. Jag skriver om mina fina vänner och hur mycket de älskar sina oplanerade barn och hur fint det är.
Raderakram
Aj då, jag missade att det var en länk till ett tidigare inlägg, så jag trodde det var titeln till ett ev kommande inlägg och att det var din åsikt, därav att jag blev lite upprörd. Vilket du kanske kan förstå i så fall ;)
RaderaMen nu när jag faktiskt klickat mig in på det som visade sig vara ett inlägg så blev det ju något helt annat, såklart!
Sorry ^^