Sitter och läser msn-konversationer från mer än ett år tillbaka... Går igenom skratt och tårar. Rad efter rad med vänskap och vad det innebär. Långa partier där jag stöttar, hjälper, uppmuntrar... Ja, sådant som man gör. När jag läser allt det här så känner jag sorg. Inte så konstigt. Personen jag skrev med då har jag inte sett skymten av på länge. Samtidigt så förändras ju folk och det behöver inte vara dåligt, men när någon går från att vara ärlig och härlig till en som ljuger och undanhåller så känns det givetvis trist. Allt jag hjälpt och stöttat med, varje steg framåt, känns ganska meningslösa om de ändå ska slängas på soptippen i slutet.
När man tänker igenom de olika vänskapsrelationer som tagit slut under åren är de alla lika på det sättet. Man har haft underbara stunder och härliga skratt, men plötsligt visar personen en helt annan sida. Den blir någon som man inte känner alls och då blir man både arg och ledsen. Sviken.
Sedan kan jag väl känna, så här i efterhand, att det kanske var lika bra. Jag vill inte ha vänner som är oärliga, undanhåller saker, hugger mig i ryggen, hellre smyger med saker "för att de kanske sårar" istället för att vara ärlig så de inte gör mer skada när de kommer fram på andra håll, stöter på min partner och så vidare... De är inte värda min vänskap. De chanser jag har gett vissa är i flera fall för många. Mest för att jag vill tro på mänskligheten tror jag. Jag vill att människor ska vara fina och vettiga. Innerst inne. Tyvärr är det inte alltid sant oavsett vad jag vill.
Märkligt det där...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar