Kommunicera mera!

Jag är nästan överdrivet förtjust i att prata med J-man. Varenda tanke, varenda problem, varenda skratt, allt vill jag dela med honom. Självklart gör jag inte det ändå... För då skulle jag inte ha tid att göra annat, men det mesta luftas. För mig är det nämligen extremt viktigt att vi förstår varandra och förebygger eventuella problem så gott vi kan hela tiden. Det är viktigt att vi skrattar tillsammans och inte är rädda att be om hjälp och stöd när saker runt omkring är jobbiga. Sådant händer ju hela tiden.

Runt omkring mig har jag sett både en och annan som verkar ha svårt att kommunicera i sina relationer, och då menar jag verkligen inte bara parrelationer. Det är viktigt att man kommunicerar som vänner och familj också, men självklart får man komma ihåg att kommunikationen ser annorlunda ut beroende på relation också. En del familjer står varandra nära, andra inte. Man har både nära vänner och bekanta. Ja, du förstår. Oavsett vilken nivå av närhet man har tror jag i vilket fall att det är viktigt att vara rak, ärlig och tydlig med saker och ting. För att inte hamna i onödiga situationer som minst.

Det har inte alltid varit så att jag har varit duktig på att kommunicera. Jag misslyckas fortfarande och tränar hela tiden. Tyvärr så har jag inte alltid fått så bra respons på mina försök att kommunicera heller. Ärlighet kan vara väldigt obekvämt och när man börjar ta upp saker som är problem så har jag upplevt att väldigt många vänder sig ifrån det jag säger istället för att ta till sig och försöka hitta en lösning tillsammans med mig. Jag berättar ju bara att något är ett problem för att jag vill lösa det och slippa bli ledsen eller arg eller vad det nu är. Jag tror på att förebygga och reda ut istället för att låta saker växa på hög och bli stort och infekterat. Det är dock inte någonting man kan göra helt själv... Den andra parten måste också vara intresserad av att ha en fungerande relation.

Det är mina erfarenheter, bra som dåliga, som har fått mig till den här tvångsmässigt analyserande och funderande personen jag är idag. Jag vill inte upprepa gamla misstag och jag vill verkligen inte förlora de jag älskar. Så jag pratar tills jag blir blå och jag kräver att få lyssna också. Jag kan inte göra någonting bättre om jag inte vet vad jag gjort fel heller. Det är också viktigt. Att komma ihåg att vara ödmjuk och lyssna och ta till sig även det som är jobbigt. Annars förstör man bara för sig själv så många gånger. Det är viktigt att förstå att man själv inte är perfekt och att man gör misstag som alla andra. Det är viktigt att kunna be om ursäkt och att vara villig att bryta dåliga vanor och jobba hårt om man vill behålla sina kära nära. Det är i alla fall vad jag tror på.

Så en sak till... Enligt min erfarenhet så gör många så att de förbättrar sig en stund, men faller snabbt in i gamla mönster när de fått veta att de sårat någon. Det är inte helt optimalt. Visst är det pinsamt lätt att falla i gamla mönster utan att märka det, men när samma problem uppstår om och om igen så kommer troligen den andra parten börja fundera över hur viktig hen egentligen är. Den som inte "tänker sig för" när den sårar andra kanske inte bryr sig riktigt lika mycket som den påstår och så kommer det massa tvivel. Det är enkelt att förlora både kärlek och vänskap på det sättet. Det finns ingen "quick fix". Att skjuta upp saker för att man "tar en sak i taget" är också bara ännu ett sätt att undvika, att slippa arbetet med sig själv och sin(a) relation(er). Det är inte enkelt... Det ska inte heller vara enkelt alltid. Då glömmer man så lätt värdet i det nämligen.