Hoppsan, det blev visst en bröllopsklänning!

I förrgår hämtade min kära mor upp mig i Linköping. Tanken var att hon, jag och min systeryster skulle gå i några brudbutiker i Norrköping och se oss lite för vad jag skulle kunna tänka mig för typ av klänning till bröllopet. Ingen av oss trodde väl att vi skulle hitta den perfekta klänningen direkt, jag är ju extremt bestämd av mig. Hur som helst så tog vi oss till en liten butik.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig obekväm till en början. Även om jag stått på scen otaliga gånger och på så vis tycker om att vara i centrum så är jag ganska obekväm med det i andra sammanhang. Nog för att jag kan ta mycket plats, men jag gillar liksom att dela med mig. Mamma och syrran dök nästan in bland klänningarna, själv visste jag knappt vart jag skulle titta. Kvinnan som jobbade i (ägde?) butiken var supertrevlig och frågade mig lite vad jag hade tänkt mig. Klart att jag haft lite idéer även om jag hade försökt att inte låsa mig vid någon direkt idé eftersom det finns så otroligt mycket vackert, men något axelbandslöst var jag i alla fall ganska säker på.

Hur som helst så är jag ju som sagt väldigt bestämt och det jag inte tycker om vet jag omedelbart. Så har jag ju en ganska så stor bakdel i förhållande till min i övrigt ganska lilla kropp så att kjolen på den första klämde ihop rumpan så den blev helt knögglig var definitivt inte min grej. Så en vidare kjol då... Med varje klänning jag provade så var det som att komma ett litet steg närmre vad det nu var jag skulle vilja ha.

Självklart inte klänningen, den är hemlig fram tills bröllopet!
Foto: Min kära syster

Så plötsligt var den bara där. Kvinnan i butiken kom på att hon hade en som kanske skulle intressera mig och den satt som en dröm. Perfekt passform i midjan direkt. Lite lång och så har jag ju sedan länge bestämt mig för att släp inte är något för mig, men det är småsaker. Allt sådant kommer fixas hur som helst. När dragkedjan gick igen och jag tog de där stegen ut ur provrummet så visste jag redan.

Mamma och syrran fick nästan svälja en liten tår, detsamma för mig. Den där känslan av att se sig själv i spegeln och bara känna att "det är så här jag ska se ut när jag gifter mig" (minus frisyr och smink och sånt där) är en märklig och underbar känsla. Jag vill bo i den där klänningen för att jag förknippar den med så mycket positiva känslor, och för att jag är sjukt snygg i den även om jag har fettigt hår och lite lätt utkladdat smink. Vill visa den för hela världen egentligen! Fast det får jag inte... J-man får ju inte se den så då får inte hela världen det heller... Ååååh! Vad jobbigt det ska vara!

J-man och jag delar ju allt i vanliga fall så att hålla den här hemligheten i flera månader är jättejobbigt. Men det går. Vi vet ju att vi står vid varandra som man och hustru ganska snart ändå. 25e maj liksom... En bit i taget så faller bitarna på plats.