Det händer ju att man gör bort sig då och då. Man kanske säger eller gör något dumt, sådär utan att tänka sig för. Man kanske bildar sig en felaktig uppfattning, av en eller annan orsak, och glömmer bort att vara objektiv i en fråga som i sin tur gör att man är orättvis mot någon annan. Man kanske är arg, ledsen och gör en situation värre än den behövt bli. Och så vidare. För det mesta är ju folk inte elaka för att vara elaka, det är i alla fall vad jag vill tro.
Hur som helst så är det ju så att det kan bli fel och då vill man ju kunna bli förlåten. Ett problem som jag dock märkt (och jag är inte heller helt oskyldig även om jag bättrat mig avsevärt) är det här med stolthet. En del ser hellre att en bekantskap rinner ut i sanden än att erkänna att de gjort något fel. En del låter vänskap som byggts länge, länge rämna för att det på något vis är lättare än att be om förlåtelse. Jag har också sett de som helt enkelt låtsas att det de gjort inte har hänt eller som försöker skoja bort det istället för att lösa det. Många saker kan ju lösas på ett fåtal minuter, men det är för mycket tid att ta konsekvensen av en dum handling enligt vissa (uppenbarligen då, går ju efter mina erfarenheter här).
Sen är det ju så att någon kan ha gjort något riktigt elakt också, eller redan fått fler chanser att bättra sig utan resultat. Vart gränserna går för vad man accepterar av nära och kära är ju sådant som man får avgöra själv. Jag kan vara ganska hård, har jag hört, och det är väl mycket för att jag är väldigt rak. Jag säger till om något inte känns bra och förklarar gärna vad som blivit fel och varför om det finns några oklarheter. Däremot är jag extremt sällan orättvis. Jag har nämligen inga problem med att se att även jag gör fel ibland, särskilt om jag varit eller är upprörd. Alla gör eller säger vi ibland något dumt när vi är upprörda.
Anyhow! Tillbaka till ämnet. Har man gjort bort sig, så att säga, så får man ju stå för konsekvenserna tycker jag. Vissa saker går ju smärtfritt att reda ut om man bara är ärlig och lyhörd. Man kanske sagt något som tagits på fel sätt och att då ta till sig det, be om ursäkt och göra sitt bästa för att inte göra om det är betydligt bättre än att säga "äh, jag skojade ju bara" eller "vad känslig du är". Stå för att du var klantig istället. Så löser det sig. Sen är det ju så att vissa saker tar mer arbete än så. Om ett förtroende blivit sviket, till exempel, då får man ju acceptera att det kommer ta tid innan situationen är helt löst. Man får hjälpas åt att jobba på det. Och det är inte upp till den som svikit att avgöra när det gått "tillräckligt" med tid eller hur konflikten ska lösas. Kan man inte acceptera det... Ja, då kanske man faktiskt inte ska vara vänner tyvärr.
Nu är jag för det mesta ganska förskonad från sådant här nu för tiden. Jag har sett till att lära mig av mina egna misstag och se till att utvecklas framåt. Sen har jag också rensat en del bland mina vänner och bekanta. Jag insåg att jag inte behöver folk som bara skapar drama och sådana som inte klarar av att tänka sig för innan de säger tokigheter i mitt liv. Det har dock resulterat i, ett fåtal gånger visserligen men ändå, att bekanta har hört av sig till mig i efterhand när jag brutit med någon och bett mig om ursäkt. Det har varit folk som fått en felaktig bild av mig för att de inte känt mig eller stått mig nära, utan blivit matade från någon annan (kanske min före detta vän eller någon i dennes närhet) med information som inte nödvändigtvis varit sann. Sådant uppskattar jag. Det är ju inte så att ytligt bekanta till mig egentligen har någon "skyldighet" att be om ursäkt till mig. För mig så tyder det på stark moral och tråkigt nog verkar det vara en egenskap som är sällsynt.
Yay för folk som kan stå för sina misstag!
Många utsvävningar idag. Mycket att säga. Det är ju faktiskt inte alltid lätt att förlåta. Ännu svårare om den som gjort en illa inte ens kan stå för det eller respektera att man känner annorlunda än vad den gör. Sen finns det mycket mer som kan ställa till det. Sådant vi kanske ska låta bli att prata om just idag för att texten inte ska bli för lång (vilket den ju redan är i risk att vara). Lögner och vanföreställningar och sånt. Men ändå.
Jag har helt enkelt ofta svårt att förstå hur konflikter hanteras. Hur stolthet kan vara viktigare än vänner och varför man hellre gör det jobbigare för sig själv än försöker lösa situationen snabbt. Varför är det så svårt att samarbeta helt enkelt?
Och så avslutar vi här, för idag. Det blev lite väl rörigt kanske. Där får man för att man skriver innan morgonkaffet! Men man tar den tid man har. Är det något som är helt galet otydligt? Fråga, så ska jag försöka förtydliga så gott det går.
 |
| Nomnomnom! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar