Tja, varför är det så?

Jag är inte särskilt förtjust i orden "stackars dig". Vad jag har märkt under åren är nämligen att saker som man tacklar ganska okej plötsligt blir ett ton tyngre så fort någon yttrat de orden. Plötsligt börjar man fundera över om det inte är värre än vad man egentligen tycker att det är. Kanske är det det just för att någon annan sa det? Kanske har jag bara inte förstått vidden över hur dåligt jag borde må över den här saken än? Och plötsligt mår man sämre. Trots att man kanske inte alls hade behövt det. Ens eget sätt att hantera det kanske var så pass bra att man skulle ha tagit sig ur det snabbt och ganska smärtfritt utan de där orden.

Det allmänna uppfattningen verkar dock inte vara densamma som min. Jag tänker inte säga att alla har fel och jag har rätt, men tänk på det. Varför ber så många ständigt om bekräftelse, tillåtelse att just de mår dåligt? Att de har det jobbigt och behöver tyckas synd om, tas hand om? Ibland behöver man stöd, absolut, men stöd behöver inte betyda "stackars dig". Stöd kan vara "jag förstår". Stöd kan vara att bara lyssna. Stöd kan vara att hjälpa en vän att komma framåt. Hjälpa en vän ta sig till arbetsförmedligen när hen inte kommer ur sängen på grund av depression, Hjälpa en vän komma ur det som är jobbigt. Hjälpa en vän komma ifatt i arbetet eller hitta vägen genom sitt sorgearbete.

Vi lär oss att få uppmärksamhet genom sympatier. De finns de som tvångsmässigt använder sig av det för att de lärt sig att det är den enklaste metoden att få andra att bry sig. Tyvärr gör det att folk till slut tröttnar och personen måste söka nya vänner, nya människor som kan tycka synd om och ta hand om. Det är ett destruktivt beteende och ingenting jag anser ska uppmuntras. Det stjälper mer än hjälper och det är faktiskt inte schysst. Jag tycker i alla fall inte det.

Självklart måste man ändå få klaga då och då. Jag behöver det. Men jag vill inte att mina vänner ska tycka synd om mig för det. Jag vill bara spy galla över att det är jobbigt med skolan eller vad det nu är i ett par minuter och sedan är det bra. Vi kan göra något roligt och skratta istället. Även när jag behöver gråta ut gör vi så... Tömmer ut överflödet och sedan gör vi något åt det om vi kan, annars gör vi något kul. Det finns ingen mening med att stå och gräva en grop bara för att.

Vissa saker måste givetvis få ges mer tid en fem minuter och sedan vad som helst annat.. Vissa saker måste bearbetas i timmar, dagar, veckor. En förlust till exempel. Det betyder dock inte att vi inte skrattar mellan gråten. Vi sitter inte och tycker synd om varandra. Vi stöttar, hjälper till, lyssnar och kramar om. Allt efter vad behoven är. Inte efter den sociala normen.

Lite rörigt är det att försöka förklara allt jag vill ha sagt, men jag hoppas det mesta kommit fram.